Klättring på Lofoten
av Linus Meyer
Linus Meyer arbetar som Marketing Manager för Tierra och har arbetat som äventyrsfotograf och skribent i 20 år. Det här är hans story om en av många klätterresor han gjort.
Det knastrar obehagligt under min vänstra skosula när jag noggrant placerar den på en liten list till vänster om sprickan. Jag känner hur den glider till, jag tappar fästet. Som tur är står jag stabilt med andra foten och händerna hårt jammade i den breda sprickan så jag lyckas undvika att falla.
Lite grus har fastnat under sulan, borstade inte av det tillräckligt noggrant när vi startade. Jag vet att ett sådant enkelt misstag lätt kan leda till att man faller. ”Bra klättrat” säger Elias och möter mig med ett leende från öra till öra. Jag kan inte riktigt hålla med. Jag känner mig tung och lite nervös.
Jag är ovan att klättra långt och pricka och ryggsäcken med full kamerautrustning och drönare tynger ner mig. Kommer jag verkligen klara de 400 meter långa leden när det känns så här efter bara 50 meter? Vi har precis börjat klättra en av de mest klassiska klätterlederna på Lofoten, Västpillaren som går upp på den majestätiska granitväggen Presten. Jag har mött upp med de lokala klättrarna; Andreas Widlund, Karin Eknor som arbetar som klätterinstruktör och är medlem Tierra test team och hennes super starka finska pojkvän Elias Annila.
För mig är det nästa på dagen 25 år sedan jag besökte Lofoten för första gången för att klättra. Målet då var just att klättra denna led. Att återbesöka en plats eller klättra en led igen är alltid lite av ett vågspel. Å ena sidan har man erfarenheten av platsen, och känner sig lite trygg och hemmastadd, å andra sidan är äventyret och upptäckarglädjen som första besöket skänker en till stora delar borta.
Men när det handlar om så här fina platser och leder är det värt det. Då var jag i mina övre tonår och drömde om att bli äventyrsfotograf eller varför inte bergsguide. Vi liftade från Narvik med tunga ryggsäckar fyllda med klätterutrustning och billig mat köpt i Sverige, nu swishar jag fram i en hyrbil och arbetar med min dröm, äventyrsfotograf. Men egentligen är det inte så mycket som har förändrats, det som fortfarande lockar är det enkla livet och de branta granitväggarna. Då de andra alla bor i sina campervans kommer hyrbilens baklucka bli mitt hem under den närmsta veckan. Vi är här för att fotografera för det svenska outdoormärket Tierra.
För varje meter och replängd jag klättrar kommer tekniken åter och nervositeten sköljs bort. ”Ser du valarna” ropar Karin och pekar ner mot de absurt asurblåavattnet. Vi är tvåhundra meter upp på väggen och de små valarna ser mest ut som fiskyngel från denna höjd.
Det är en väldigt speciell känsla av lugn som infinner sig när man har kommit upp högt på en bergsvägg. En vertikal granitvärld breder ut sig kring dig. Du vet att du är för högt upp för att vända om utan massa krångel och risker, det är uppåt mot toppen som gäller. Kanske är det därför känslan är så stark. Lite skrämmande upplevelse är det också, man känner sig väldigt liten och sårbar för naturens krafter.
Då jag klättrade leden senast, då för 25 år sedan, började klättringen i strålande solsken som idag men slutade i dimma, regn och starka vindar. Det var med nöd och näppe vi kom upp. Idag ser det ut att vi klarar oss från dåligt väder. Vädret här på Lofoten kan verkligen skifta otroligt snabbt och det gäller att alltid ha en lätt regnjacka med sig.
Här på Lofoten finns det klättring för alla. Allt från lätta och korta leder för nybörjare till alpina ryggar och långa och hårda turer. Hela tiden med vackra linjer och fantastisk sten kvalité. Den mesta klättringen hittar man mellan Henningsvaer och Svolvear. Om du inte gillar att klättra högt finns det fin bouldering i mängder där den ikosniska linjen Kingfisher är den mest kända.
Vi betar av replängd för replängd. Den kända replängden ”slanting corner” bjuder på balansiga rörelser med mycket luft under fötterna. Sista biten till toppen går i en gräsig ränna som klättras osäkrad. Kanske det läskigaste på hela turen. Vi toppar ur. Utsikten när jag kliver över kanten är overkligt vacker. Då jag var här senast såg jag inte handen framför mig på grund av dimma, det var som att titta genom ett glas med mjölk. Det jag helt hade suddat ut i mitt minne var att om man klättrar upp för något måste man också komma ner.
Nu väntar ett par kilometer med lätt scrambling och en nedförs vandring som får det att bränna i mina trötta lår. Väl tillbaka vid bilen somnar jag i bakluckan och vaknar av skramlet av middagsförberedelserna och firar en lyckad klättringen med öl kyld i det kalla, klara atlantvattnet.
Nästa morgon vaknar jag till smattret av regn på biltaket. Med lite gymnastiska rörelse lyckas jag få på mig regnkläderna i bakluckan. Tunga mörka moln hänger lågt på himmeln. Våra klippklätterplaner får skrotas, får bli att klättra en enklare alpinrygg istället. Rock and Roll ridge på Lyngvaerfjellet. Vi navigerar oss uppåt genom det täta molntäcket. Regnet öser ner och på de brantare ställena på leden bildas nu små vattenfall. Tror att klättringen inte är svår är det luftigt och exponerat, i de små luckorna i molntäcket kan vi se det blåa atlantvattnet långt under våra fötter. Molnen och den dåliga sikten gör att klättringen känns lite sakral och tyst. ”Säkring klar” kan jag höra Karin skrika uppe i molnen.
Det största utmaningen med klättringen är inte bergsryggen utan vägen ned på den nu leriga lilla grässtigen som ringlar sig ned från bergets topp. Man får verkligen se till att sätta fötterna rätt ställe för att inte dratta på ändan och glida i leran. Nere vid bilarna växlar vädret om, solen kommer fram trots att väderprognosen spådde tilltagande nederbörd.
För att utmana vår klätterförmåga visar Andreas oss det mäktiga boulderproblemet Kingfisher 7a. Får bli en bouldersession i ljuset av pannlamporna då augusti mörket redan börjat lägga sig. Runda slopers, tekniskt svåra och balansiga rörelser gör att jag får inse mig besegrad och istället se hur Elias graciöst dansar längs med kanten i ljuset av våra pannlampor för att häva sig upp på stenen och in i mörkret. Endast ett segervrål hörs från toppen på stenen.
Kvällen avrundas med grillad fisk som en tysk klättervän fångat med fiskespö från land. Att räkna upp allt man kan hinna med under en veckas klättring skulle vara otroligt tråkigt att läsa. Att klättra i Lofoten handlar väldigt mycket om att anpassa sig till väderleksförhållandena, ta till vara på väderluckorna som ges och alltid vara beredd på väderförändringar till det bättre och det sämre. Och ja, Lofoten är värt att komma tillbaka till både en och flera gånger trots att man klättrat över stora delar av världen erbjuder dessa öar något väldigt unikt, äventyrligt och vackert.
Information för dig som vill klättra i Lofoten
Att ta sig hit
Nattåg från Stockholm till Narvik, sedan vidare med buss eller båt. Flyg till Svolvaer eller Narvik. Bil är bra att ha för att ta sig mellan klätterklipporna.
Boende
Det finns en enklare campingar för tältning men också en del ställplatser för hubilar och utvalda platser där man för stå med husbil.
Hotell, Air Bnb finns också men inte jätte många.
Guider
Nordnorsk klätterskola i Henningsvaer.
Karing Eknor hittas lättast på Instagram under @karsinfjelliv.
Att äta
Ät din fångst du fiskat upp från klipporna.
Nordsnorsk klatreskole och Trevarefabrikken i Henningvaer har bra mat.
